pinksandy

Men innan vi hamnade där fick vi gå igenom en liten resa..

.

Kring eftermiddag på torsdag startade allt, själv tvekade jag om det verkligen var värkarna som satt igång, K var helt säker.. Vi började klocka och det var hyfsat regelbundet med 10 minuter mellan.. Det fortsatte och tillslut var vi ner i 5 minuter mellan.. Men jag kände mig fortfarande väldigt lugn, det kunde ju faktiskt avta också så ingen stress på mig inte.. Jag gick omkring och småplockade, packade upp våra väskor och vek in kläder i garderoben.. Känner hur det börjar små sippra och jag blir blöt hela vägen igenom.. Vattnet går, men fortfarande bara småsipprar..

.

K ringer sin mor och far och förbereder dom att det kan vara dags, så dom hoppar i bilen och är påväg hit.. Själv känner jag lugnet, tar en dusch och efter de ringer jag förlossningen..

Dom säger som jag, det är lugnt jag är ju faktiskt förstföderska.. Men dom vill att jag ska komma in på kontroll.. Men ingen stress, det var viktigt att jag skulle äta innan tyckte hon.. Klockan är kring 19-20 när jag ringer dom.. Vi åker in kring 21, om jag inte minns helt fel?!

.

.

Vi klockar även i bilen påväg in, det har återgått till 10 minuter mellan.. barnafödandet känns redan nu långt borta..

Vi kom iaf in till förlossningen vid 10-tiden.. Vi möts av en barnmorska i dörren, hon tar med oss till något slags kontrollrum.. Där kopplar hon på ctg och där får jag sitta i ca. 1h.. Eftersom jag hela tiden haft en kvällsbebis som levt rövare på kvällarna så var denna kväll inget undantag, det var svårt för dom att få en bra "remsa" eftersom bebisen röjde runt i magen.. Så till slut gav vi upp. En läkare kom in och ville undersöka mig, han konstaterade med säkerhet att vattnet hade gått och att jag var öppen ynka centimetern och 1.5cm var kvar av livmodertappen.. Det var fortfarande LÅNGT borta.. Han gjorde även ett UL för att kolla upp hur mycket fostervatten som var kvar och det fanns en hel del kvar, han berättade även att det var en liten krabat i magen, kändes riktigt skönt att höra innan han skulle klämmas ut.

Hur som helst så blev vi inte hemskickade eftersom vi har 6 mil enkelväg att köra så vi blev inlagda på förlossningen..

.

Natten som kom var ingen höjdare.. vi somnade strax efter 12 och klockan 3 vaknar jag med regelbunda värkar, dock endast 10 min emellan. Detta höll i sig fram till halv 7 på morgonen.. Jag var slut i både kropp och huvud..

Och i vanlig ordning avtog verkarna och kom lite då och då när dom kände för de.. Så under dagen fick vi fara hem. Vi for till furuögrund, där var barnen och svärföräldrarna. Vi for ut med båten till halsön, lite skumpande på havet kanske kunde sätta igång de på riktigt..

Vi åt middag i Byske allihopa, sen for jag och K tillbaka till förlossningen.. Påvägen dit satte det igång igen, 10 minuter mellan värkarna.. När vi var framme och tagit oss in på rummet var det 5 minuter mellan värkarna. Sen gick det ner till 3 minuter.. Klockan var nu kring 19-20.. Jag skulle få smärtstillande under natten så jag skulle få sova eftersom det nu var bestämt att det skulle bli igångsättning på lördag morgon.

Jag var helt slut, jag hade ont och hoppades innerligt att smärtstillandet skulle funka.

Jag fick pencillin och spydde som en gris.. Fick även någon slags apparat som dom fäste på rygg och mage, denna vibrerade konstant och när jag fick en värk skulle jag trycka på en knapp så skulle den vibrera starkare och ta "bort" smärtan som kom med värken.. Det var bara skit, funkade inte alls på mig så den togs bort..

Nu var klockan vid 23-tiden om jag inte minns helt fel och värkarna kom med 3 minuters mellanrum och det fanns inte en chans i universum att jag kunde ligga ner eller stå upp. Varje gång en värk kom fick jag ställa mig på knä mot sängkanten och andas andas andas.. Andningen hjälpte mig ENORMT mycket igenom hela förlossningen..

.

Vid midnatt fanns det inget val, värkarna var olidliga och sömn fanns inte i min värld.. Det blev igångsättning..

Dom kopplade på droppet som skulle hjälpa mig på traven. Jag som från början varit bestämd över att jag absolut inte ville ha bedövning utan bara lustgas fick inte välja längre, för att jag skulle orka ta mig igenom den sista delen av förlossningen så var ryggmärgsbedövning inget att fundera över.

Jag hade nu så pass kraftiga värkar med 2-3 minuters mellanrum så nu var jag tvungen att stå och helst slita tag i något när värken kom.. K´s tröja kom väl till användning, stackarn..

.

Kring 1-tiden var ryggbedövningen på plats och jag vill lova att det var det bästa som hänt mig under den natten, värkarna fortsatte men jag kände dom knappt. Fick till och med sova 2-3h.. Underbart!

Nästkommande tid, mellan 4 och 6 kommer jag inte ihåg desto mer, jag var öppen ca. 3cm.. Det kändes fortfarande långt borta.

.

Det var skiftbyte någon gång där emellan och än en gång fick jag träffa en ny barnmorska, för 10:e gången eller nåt sånt.. Hur som helst så var det den sista innan lillen kom till världen och jag vill lova hon var helt UNDERBAR, det var dom allihopa iofs. Hur som helst..

Det var nu det började hända grejer.. Och det var nu min tidsuppfattning försvann en hel del..

På morgonen någon gång blev värkarna så pass kraftiga och ynka 2 minuter mellan, nu kände jag att det tröck på rejält men fortfarande bara öppen 7-8cm.. Till slut klarade jag inte att hålla emot längre, det var ett hårt träningspass.

Barnmorskan undersökte mig, 9cm.. En ynka cm kvar.. Hon fick hjälpa mig..

Efter hårt hårt arbete, många värkar så var jag äntligen öppen 10cm.. Nu var det dags..

.

Nu var inte värkarna den största smärtan utan nu hade bebisen kommit åt en nerv i min rygg som var obeskrivligt hemsk.. K och barnmorskan masserade, mest K. Tack för de älskling!

Det var dags att krysta.. Den här stunden var den bästa, den minst smärtsamma om jag själv får avgöra.. Det gick fort, 5-6 krystvärkar så var gossen ute.. Han hade lite problem att få igång andningen själv, men med lite hjälp av barnmorskan så kom ett litet barnskrik till slut..

Lättnaden som kom när jag fick upp mitt lilla mirakel på bröstet är obeskrivlig, tårarna sprutade, en sån underbar känsla och kärlek från första stund. Han var så fin vårat lilla underverk <3

.

.

Från och med den stunden försvann all smärta, allt som jag hade gått igenom dom senaste 2 dygnen var som bortblåst.. Han botade mig mitt lilla gossebarn.

.

.

Lördag den 2 Juli klockan 13.03 föddes våran fina gosse, 3210g & 50cm

.

.

En sliten Sandra

.

.

Den här resan hade jag aldrig klarat utan allt stöd jag fick.. Min älskling var helt fantastiskt underbar under HELA förlossningen, utan dig älskling vet jag inte hur jag hade klarat de <3

Även barnmorskorna var helt underbara.

.

Och ett stort tack till svärföräldrarna som tog hand om barnen under dessa dagar. Dom hade det toppenmysigt med er i båten :)

.

.

Här är Elian samma dag som vi skulle åka hem :)

.

.

.